Hösten är här, löven börjar så sakteligen att gulna, blommorna blir allt färre och gräset bleknar mer och mer för var dag som går. Bergstopparna lyser vita av nysnö mot himlen och hela Guds skapelse är förunderligt vacker. Det är med Guds stora nåd som vi får vakna upp dag efter dag och ständigt upptäcka nya vidder i den underbara värld som han skapat åt oss.

I veckan så var vi på pilgrimsvandring till Norrasytertoppen. Vägen dit var längre och mer strapatsrik än vad någon av oss hade väntat. Det första hindret vi mötte var en mycket vattenrik och bred bäck som vi var tvungna att på något sätt korsa. Vår gode vägvisare Mojo ansåg att barfotavadning var det bäst lämpade sättet. Den isande kylan bet sig fast i våra fötter och en å annan känga hamnade i vattnet. En upplevelse vi sent kommer glömma. Väl på andra sidan drog den friska fjällvinden fram med snö.

Längre upp i backarna mötte vi renar. Och ännu längre upp så tilltog både kylan och snöfallet. Vi strävade vidare för att finna lä där vi kunde få en stunds vila och äta vår goda mat. Efter att ha klättrat uppför ett av många stenrösen fann vi två stora klippblock där vi fann för gott att rasta mellan.

Vi fortsatte sedan vår färd mot toppen men när vi kunde sikta vårt mål var vinden för hård och kall för att få en mer eller mindre behaglig topptur så vi vände innan toppen var nådd.

På hemfärdsdagen så vandrade vi i tystnad medan vi begrundade Guds underverk.

frid / Hanna